sogo

Philips. Vi dansare skulle göra en dirty dancing koreografi, vilket jag fick besked skulle ske någon gång vid ett tiden.

Klockan 16 hade jag ett annat möte men jag ställde in detta eftersom jag skulle få vara med på hela inspelningen när det visade sig att det drog ut på tiden. Klockan tickade och tiden gick, klockan blev 16, 17 och 17.40 började vi inspelningen..då jag var tvungen att rent av SPRINGA till nästa jobb där jag skulle hålla n mordgåta för ett gäng inne i stan.

Så jag fick alltså inte ens spela in huvudscenen i reklamfilmen och kom för sent och gjorde ett dåligt intryck på företaget på restaurangen. Kvällen i sig blev bra, mne jag skäms över att ha kommit i otid och egentligen inte fått något ut på dagen så vis. Jag lärde mig att ska man spela in någon film ska man absolut räkna med en hel dag för det, inte planera andra saker. Har an fått ett jobb ska man vara i tid till det, för ett första intryck går aldrig att göra om, och det spelar ingen roll hur många gången man ber om ursäkt eftersom de blir ändå aldrig samma sak.

Jag fick träffa många fräna människor idag iaf, blev inspirerad på sätt och vis men det hela hade kunnat sluta bättre och jag hade framförallt mått bättre om jag hade chillat lite mer. Mår inte människan bra mår inte omgivningen bra. Inget bra att slå på sig själv heller.

Lärdom: Kom i tid. Prioritera. Planera. Ärlighet mot dig själv coh andra varar längst.  Lita inte alltid på någon annans ord.

Men snart är jag nog också tillbaks här, eftersom jag ska söka PAS och Balettakademin!

Det är konstigt att en stad kan få en gemensam puls, att vi påverkas av varandras impulser. Här är folk så mycket lugnare och trevligare än i Stockholm. Även jag själv förändras. Här skulle jag aldrig få för mig att knuffa mig fram för att komma i tid till något, helt stört.

Jag ser fram emot att dansa balett ikväll, att få öva sång:)

Jag får verkligen inte nog av konstformen performing arts, kan man ju tycka att man borde få efter ett tag. Men

det är snarare ett gift. Har galet många bra idéer i huvudet just nu och jag börjar förstå åt vilket håll jag ska dra lite nu.

Solen lyser utanför fönstret och stationen är nästan helt byggd i glas så det blir ett härligt ljus här inne.

Ärligt talat tror jag aldrig i mitt liv att jag tänkt sådär mycket någonisin. Tack vare min

mycket intelligenta och hjälpande vän Ida så släppte den förfärliga snurriga tanke huvudvärken och

plötsligt kände jag mig lugn och fri.

Då man går i skolan och snurrar in sig i sin lilla värld av musik och träning, övning och åter igen

ÖVNING. Blir man oerhört liten i tanken, man tänker att detta är slutet om jag inte gör ett prov eller

audition bra, är jag inte bra. Därför vågade jag knappt gå till dagens urval, endast på grund av att jag var rädd att göra bort mig. Men vad är då göra bort sig?

Är det att få andra att skämmas?Att själv skämmas, att bli rosig om kinderna eller krympa som person?

För mig  handlar det endast om inre tankar. Om jag inte utför en sång exakt så som jag tänkt, har jag genast en tanke i huvudet som säger mig att det var fel. Inte för att det var fel, men tanken säger mig detta. Detta medför att jag skäms för mig själv inför andra om det då sitter folk och tittar på. Även då de som tittar inte har problem med den skämsliga tanken.

Tänk så fjantigt egentligen!

Det har varit som att jag levt i min egen hjärna och varje dag skällt på mig själv minst tio gå nger i

timmar. Inte skällt, men tänk negativt om mig själv och andra. Detta resulterade givetvis i att jag

blev sjukt nere, ledsen och allvarlig till livets alla ting.

Så fick vi då änligen lov och då jag fick en stund att andas. Nu känner jag mig inte lägnre som fånge i mig själv,

jag kan nu se mig själv utifrån och inte ta mig själv på så stort allvar. Det är väl bra det.

Men så slog mig tanken på vägen hem. Kanske att jag inte är på rätt bana iaf.. Varför tänkte jag så?

Jo för att jag haft det extra motigt med sång senaste tiden, nog med att det är motigt vanligtvis också

Så snart det blir lite för motigt försöker jag alltid hitta snabbaste väg ut. Men så Nej, det ska jag icke göra denna ång, för det är ju faktiskt nu jag utvecklas.

Så var det med det.

Så frågan om jag ska dansa?Sjunga?Agera?Fota?Skriva musik?Måla eller resa..?

Ja där fick jag ju svaret, håll fast vid vad jag gör så ordnar sig nog det andra med tiden, livet är ju längre

än de 20 år jag tänker med.