sogo

Det har varit som att jag levt i min egen hjärna och varje dag skällt på mig själv minst tio gå nger i

timmar. Inte skällt, men tänk negativt om mig själv och andra. Detta resulterade givetvis i att jag

blev sjukt nere, ledsen och allvarlig till livets alla ting.

Så fick vi då änligen lov och då jag fick en stund att andas. Nu känner jag mig inte lägnre som fånge i mig själv,

jag kan nu se mig själv utifrån och inte ta mig själv på så stort allvar. Det är väl bra det.

Men så slog mig tanken på vägen hem. Kanske att jag inte är på rätt bana iaf.. Varför tänkte jag så?

Jo för att jag haft det extra motigt med sång senaste tiden, nog med att det är motigt vanligtvis också

Så snart det blir lite för motigt försöker jag alltid hitta snabbaste väg ut. Men så Nej, det ska jag icke göra denna ång, för det är ju faktiskt nu jag utvecklas.

Så var det med det.

Så frågan om jag ska dansa?Sjunga?Agera?Fota?Skriva musik?Måla eller resa..?

Ja där fick jag ju svaret, håll fast vid vad jag gör så ordnar sig nog det andra med tiden, livet är ju längre

än de 20 år jag tänker med.