sogo

Utdrag ur boken jag läser just nu, en bok som blivit som en bibel för mig.
Hittade detta när jag surfade runt i cyberspace och tänkte att det kunde vara kul för er att veta vad som
intresserar mitt hjärnkotor för tillfället.

Helgen blev helt underbart kul, ländes så overkligt stundtals. Var så längesen vi alla var samlade.
Många bilder blev det, tyvärr har jag ingen möjlighet att lägga upp mina vackra bilder, så om ni inte kan hållas rekommenderar jag er att besöka kina.blogg

Du vet kanske skillnaden mellan självkänsla och självförtroende?
Om man slår upp ordet ?självförtroende? i ordboken står det följande: ?Stark tilltro till den egna personlighetens förmåga att prestera.? Det innebär att jag tror mig veta att jag kan få saker gjorda, uppnå mina mål och så vidare.
När vi slår upp ordet ?självkänsla? i ordboken står det: ?Medvetenhet om den egna personlighetens värde.? Det vill säga mitt eget värde i mina egna ögon eller hur det faktiskt känns att vara jag.

Låg självkänsla kan yttra sig på flera sätt.

Att inte våga ta någon plats alls i sociala sammanhang eller i livet över huvudtaget.

Att avstå från att säga sin åsikt.

Att ställa sig sist och göra allt för att inte dra till sig uppmärksamhet eller synas.

Exempel: I min roll som föreläsare känner jag mig trygg. Oftast känner jag mig som ?4,0? av ?5,0? möjliga vad gäller min förmåga att prestera. Jag vet att jag berör, inspirerar och motiverar min publik.
Låt oss säga att jag inte hade arbetat med att stärka min självkänsla och mitt under min föreläsning kommer Marianne, en erfaren ledarskapscoach, in genom dörren.

Marianne är 5,0! Både som coach och föreläsare är hon briljant. Dessutom är Marianne en otroligt vacker kvinna i femtioårsåldern. Om jag inte arbetat med min självkänsla kommer jag helt plötsligt att gå från 4,0 till 2,0. Och om det vill sig riktigt illa blir jag minus 1. Då kommer jag inte att vilja fortsätta min föreläsning, utan jag kommer att be Marianne att ta över. Jag skulle då ha satt mig i publiken bredvid någon jag känner. Efter ett tag skulle jag till min vän säga någonting i stil med: Marianne är ju bra men hur har hon det egentligen med sin man? Och har du tänkt på att ibland luktar hon lite svett! Om jag känner mig som ?minus 1? klarar jag inte av att uppskatta en person som är ?5,0? utan att hitta något fel på henne.

Är självkänslan låg vet man aldrig vad man är värd. Det varierar beroende på vilka man för tillfället har omkring sig. Att betrakta sig som jämställd är en omöjlighet. Man är antingen bättre eller sämre. Eller rättare sagt, är man inte bättre är man värdelös.

Om vi undviker att jämföra oss med andra och slutar att tävla, för att istället öva på att tycka om oss själva och känna att vi duger som vi är ? då kanske livet skulle bli lite enklare och roligare. Vi blir ju inte en annan människa bara för att någon annan kommer in i rummet, eller hur? Det kommer alltid att finnas någon som är smartare, klokare, roligare, snyggare än vad vi är, men det finns ingen som är allt detta på en och samma gång.
(För ett tag sedan fick jag efter en föreläsning svara på frågan om det inte var så att jag fortfarande tävlade. Mitt svar brukar vara att jag tävlar bara med mig själv nu för tiden.)

Behovet av att bevisa "jag kan"
En dag när jag var tio år och gick i tredje klass sa en kille till mig att tjejer inte kunde spela fotboll. Jag gick hem till min pappa och sa att jag skulle börja spela fotboll.

Min pappa, som var en pedagogisk och bra pappa, sa då att det fick jag gärna göra, men i så fall fick jag ringa och anmäla mig själv. Det gjorde jag. Jag har haft stor glädje av att jag spelade fotboll. Vi åkte på läger till olika länder och jag fick många vänner. Det visade sig att jag var ganska duktig och det var också roligt så klart.

Om vi tittar på detta exempel så visar det tydligt att jag hade ett gott självförtroende. Killen sa: ?tjejer kan inte? ? jag visste att jag kunde. Om min självkänsla hade varit lika stark och balanserad som självförtroendet hade jag förmodligen tittat på honom och tänkt: vad tokig han är, det är klart att vi tjejer kan! Kanske hade jag engagerat mig i att förklara det för honom.

Om jag hade haft en god och balanserad självkänsla hade jag inte känt mig tvungen att bevisa någonting för honom. Istället hade jag frågat mig själv vad jag ville göra. Jag kanske egentligen ville dansa balett eller spela handboll.

Jesper var helt perfekt - på ytan
För något år sedan sökte Jesper upp mig. Han sa att han mådde så pass dåligt att han funderade på att börja äta antidepressiva medel. Han trodde att det måste vara något fel i huvudet på honom (som han uttryckte det själv).

Utifrån såg hans liv ut att vara bra, ja nästan perfekt. Så han förstod att han borde vara lycklig men ändå var han inte det. Han hade ett tillfredsställande jobb, han såg bra ut och han hade en fin lägenhet som han trivdes i. Visserligen var han singel, men han hade ett stort socialt umgänge och inga problem med att skaffa tjejer (vilket han var noga med att betona).

Men ändå kändes allt meningslöst och han trodde att han höll på att gå in i en depression. Vi träffades och jag gav honom i uppgift att svara på några frågor tills vi skulle ses igen.

När vi träffades nästa gång bröt han ihop och började gråta. Han hade via sin skrivuppgift insett att han sökte bekräftelse genom att ragga upp och ha sex med olika tjejer hela tiden. Hans vänner beundrade det han gjorde och såg upp till honom som en ?player?, men i sin ensamhet kände han sig som en bluff. Han berättade att han intalade sig själv, att med nästa tjej skulle det bli bra och han skulle känna sig hel efteråt. Men den enda kvardröjande känslan var en ödslig tomhet.

Han hade aldrig vågat berätta för sina vänner hur han mådde dagen efter, istället fortsatte han att spela den roll som han trodde att hans vänner förväntade sig av honom. Han tyckte själv att han borde vara lycklig som fick alla tjejer han ville ha, vilket hans vänner också sa till honom. När han nu blivit lite ärligare mot sig själv frågade jag honom hur det kändes egentligen. Då svarade han: ?Fan, jag känner mig billig, som ett offer på något sätt.?

Det tog lite tid för Jesper att ändra sitt invanda mönster. Han älskade nämligen jakten och känslan av seger när han kunde konstatera att ?henne får jag med mig hem?. Denna positiva känsla av att lyckas med en erövring gjorde att han fortsatte på samma sätt, trots insikten om hur det skulle kännas efteråt. Jesper ville bli kär men han blev det aldrig. (Tjejerna däremot blev det hela tiden.)

Nu har Jesper lärt sig att vara sann och ärlig mot sig själv och att inte använda andra som medel för att blåsa upp sitt ego. Han har fortfarande ett starkt självförtroende men nu har han också hittat ett sätt att öka självkänslan. Han gillar förstås att flirta med tjejer och njuter av att de attraheras av honom men idag gör han ingenting han inte kan stå för. Det är viktigt för självkänslan, hur präktigt det än kan låta, att leva som vi lär.

Karriären och självkänslan
Jag träffar väldigt många högpresterande och duktiga tjejer och killar i mitt arbete. Ofta har de bra utbildningar och många högskolepoäng. De jag coachar befinner sig ofta mitt i en svindlande karriär och de är framgångsrika i det mesta de företar sig. De har alltså bra jobb, betyg som visar att de kan en massa saker och inte sällan har de lyckats ro i land projekt som till en början verkat helt orimliga. Trots allt detta berättar de för mig (med lite hjälp) att de bara väntar på att bli avslöjade som en enda stor bluff.

De vet att de är duktiga men tror hela tiden att någon annan kan bättre. Det här erkänner de förstås inte för någon arbetskamrat, för hur skulle det se ut? Alla andra är ju så proffsiga och trygga i sina roller. Känslan behåller de istället för sig själva och den ligger där och maler för jämnan. Ibland avtar den dock, men det är bara när de lyckats prestera någonting utöver det vanliga. Då kan den vara borta en hel dag. Men om dessa tjejer och killar inte hittar till en god och balanserad självkänsla kan de riskera samma öde som så många andra högpresterande. Om man inte stannar upp och tänker efter är risken stor att man springer in i väggen och brinner upp.

När jag träffar högt uppsatta manliga chefer vittnar de om samma upplevelser. Är det inte ganska sorgligt? Vi lever i en värld där så många drivs av rädslan att bli påkomna som odugliga och otillräckliga. Vi vågar inte prata om det eller ens erkänna det för varandra utan springer runt och spelar teater. Vi ser inte problemen och kan därför inte heller lösa dem.

MMMMMMMMMM, så e de ! som min farmor brukar säga:)