sogo

Jag har med många andra i min omgivning alltid en förmåga av att dra mig till ämnen som är outforskade och spännande. Ett av de områden som vi aldrig kommer att kunna förklara och som är häftigt och 
spännande är Ödet.Den där tanken av att ingen vet vad som egentligen är eller kommer att vara, ger mig en känsla av rädsla och nyfikenhet som sporrar mig.
Inte rädsla i den form att jag på riktigt bli rädd, men jag har respekt för det som i mina ögon kallas ödet.
Ödet har alltid fashinerat mig och det är oftast det som får mig att leva ut och komma upp på benen igen efter en jobbig tid.

Jag tror att vi alla har ett öde vilket man inte ska kämpa emot, inte röra vid eller skoja med. Man ska bara låta  det vara och följa med den ström som man har utmålad framför sig. Många andra skulle kanske inte kalla det ödet, utan hellre påstå att det jag benämner som ödet i deras ögon är någon ande av något slag. Det jag menar är inte att det måste vara ödet som styr våra liv, givetvis finns det andra sätt att se livet och dess fenomen på. Men oavsett vad vi kallar det eller hur vi ser pådet, så handlar det i grund och botten om samma sak.

Tack vare att det finns ett öde för alla, lever jag inombords ett lugnt liv. För jag vet att oavsett vad som händer, så händer det av en mening, och det finns ingenting jag kan göra åt det. Händer det något roligt så skrattar jag åt det, händer det något sorgligt får jag gråta en tår för att sedan inse att det fanns en mening med det också. Däremellan försöker jag göra situationerna i min vardag till något minnesvärt och
lära mig något på vägen. Det går inte att gå runt och oroa sig över vad som ska ske i sitt framtida liv,
tänk då så mycket man skulle missa på vägen.

Så glömmer aldrig.."Ett skratt förlänger livet" som någon sa till mig en gång...






En solig lördag på toppen av ett berg i Sävedalen.

P.S Har ni en stund över, titta då gärna på den bioaktuella Deja Vu =) D.S